Rösterna är räknade. Europaparlamentsvalet basunerades ut av sinnesslöa massmedier som en seger för demokratin och friheten, trots det låga valdeltagandet och EU:s arrogans. Men mer essentiellt är det som ingen talat om under valrörelsen. De osynliga. De som inte har några röster för kandidater att håva in: papperslösa och asylsökande människor.
Europaparlamentskandidaterna har levererat den ena plattityden efter den andra. Det har, i sann neokolonialistisk anda, talats om vikten av att expandera EU:s gränser. Underlätta för ”européer” att resa i Europa. Men vad händer med dem som inte har några papper? De som är klämda mellan två världar i en limbo av pappersexercis och byråkrati. De människor som stater låser in likt våldsförbrytare och knarklangare. Just den systematiska avhumaniseringen handlar Liz Feketes nyutgivna bok A Suitable Enemy om. I fyra delar utforskar Fekete xenorasismen, säkerhetsstaten, islamofobin, interneringar, deportationer och mänskliga rättigheter.
Attacker mot flyktingfamiljer runt om i Europa under början av 90-talet (som fortsätter än idag) kan ses som början på en gryende era i europeisk politik. Våld från nynazister och rasistiska mobbar gav effekt på center-högerpartiers syn på migration i den mening att den blev än mer reaktionär. Diskursen kom sakta men säker att kretsa kring ”värden” som det vita samhället bar på. ”Värden” som främmande människor sades vara ett hot mot. Detta kom att fungera som en förevändning att frihetsberöva människor och frånta dem deras rättigheter. Språktest och svenskkontrakt från högerpartiern är en del i att göra rasismen rumsren. Massmediernas roll har varit den av en pådrivare och uppviglare, enligt Fekete, och har underlättat institutionaliserandet av rasismen till något normativt.
Främlingsfientlig partiers frammarsch i Europa är inga isolerade händelser, utan snarare ett EU-syndrom – om än inte uteslutande. Fekete framlägger EU:s strävan efter att stänga portarna till unionen och istället reglera en arbetskraftsinvandring. Här exploaterar Nord högutbildade från Syd för att bibehålla sin globala dominans. I denna strävan blir kriminaliseringen av hjälp till flyktingar i sjönöd en naturlig följd av statens internalisering av rasistiska grupperingars åsikter. På samma sätt som judar, romer och homosexuella skulle utpekas som en avvikande massa under nazismen för att rättfärdiga brotten mot dem.
Fekete påpekar att en struktur, när den väl är i upprättad, väldigt lätt användas mot andra. Efter 11 september-attacken på World Trade Center skedde precis detta. Muslimer stigmatiserades och misstänkliggjordes för att sedan hanteras som en säkerhetsfråga. Statens förhållning till ”det inre hotet” har också understött internerings och deportationspolitiken, genom att ta i bruk en islamofobisk argumentationsretorik.
Medan avvisade människor tar livet av sig i europeisk fångenskap frågar jag mig hur vi kunde glömma att vrede är en gåva.
Liz Fekete
A Suitable Enemy: Racism, Migration and Islamophobia in Europe
Pluto Press (2009)
Taget från Mana.
måndag 8 juni 2009
lördag 30 maj 2009
Zana och Hasankeyf
Vill tipsa om två petitioner. Den ena om Leyla Zana, kurdisk politiker och aktivist som står inför en mängd med åtal på grund av sina åsikter. Som om de tio år turkiska staten redan tagit från henne inte räcker riskerar hon de facto livstid i fängelse. Där har vi det riktiga problemet, inte att det existerar en väpnad kamp i försvar av de mest grundläggande rättigheterna du kan tänka dig. Den andra namninsamlingen berör Hasankeyf som hotas av AKP:s marknadsfundamentalism. En historisk och arkeologisk kulturskatt med ett skört omgärdande djurliv. Allt detta riskerar att gå förlorat med Ilisudammen som den turkiska regeringen vill bygga. Läs gärna min artikel om protesterna mot Världsvattenforumet som hölls i Istanbul tidigare i vår. För Ilisudammen är ett symtom på något större.
Den turkiska frågan
Det börjar närma sig. Sveriges ordförandeskap i den marknadsliberala supranationalistiska byråkratiska kolossen EU. Den 1 juni tar regeringen över för ett halvår framöver. Senast Sveriges regering var vid EU-rodret var 2001, och vi minns alla polisens maktfullkomlighet och fascistiska attacker mot demonstranter som eskalerade ett våld de hade full kontroll och ansvar för. Det rättsliga efterspelet bör väcka en och annan fråga kring de föreställningar om rättvisa och demokrati som råder. Men då var då, eller?
En av de stora frågorna på dagordningen blir Turkiets hittills uteblivna EU-medlemskap. Något som regeringen sagt sig vilja rätta till. Inte att kämpa för demokratisering av Turkiet, vilket vore den logiska extrapoleringen för att uppnå ett turkiskt EU-medlemskap. Men den borgerliga regeringen sätter sina politiska och ekonomiska intressen före rättvisa och frihet för undertrycka människor. Är det utrikesminister Carl Bildts blodiga förflutna som spökar? Svängdörrar mellan bolagsstyrelser och regeringsuppdrag måste vara inspirerat från USA.
Inför Sveriges ordförandeskap skriver Fredrik Malm i SVD om den turkiska frågan. Malm förklarar hur förhandlingarna i princip stått stilla under flera år, vilket borde skvallra om AKP:s angelägenhet att genomföra riktig förändring: "I dagsläget har Turkiet förhandlat med EU i tre och ett halvt år. Men endast ett förhandlingskapitel av 35 har avslutats."
Artikeln fortsätter:
I Turkiet finns idag inte något större intresse att erkänna kurdernas rättigheter, förutom hos kurderna själva. De reformer som har genomförts är långt ifrån tillräckliga och de saknar skydd i grundlagen. Reformerna kan återkallas om det blir regeringsskifte. Förändringarna kontrolleras dessutom av statsmakten, till exempel den omskrivna tv-kanalen TRT6 på kurdiska. Att situation ändå förbättrats för kurderna beror främst på deras egna ansträngningar och AKP-regeringens strävan att vinna kurdiska väljare. Men det senaste året har premiärministern närmat sig militären i synen på den kurdiska frågan. Det finns ingen tidsplan för ändringar i konstitutionen.
Kurderna i Turkiet har utsatts för en snart nio decennier lång påtvingad assimilering. De utgör idag var femte invånare i landet och är omkring 15 miljoner till antal. Men de saknar rätten till sitt språk. Under årtionden förnekades till och med deras existens och de kallades för bergsturkar.
De kurdiska politiker som kandiderade i lokalvalen i våras löper praktiskt taget lika stor risk att hamna i fängelse som att hamna i kommunfullmäktige. Flera hundra av dem har redan gripits. Kurderna kan inte ge ut tidningar fritt, de förvägras att använda beteckningen Kurdistan trots att detta namn har använts med säkerhet ända sedan 1100-talet e Kr. Språkförbudet har till och med gått så långt att personer har dragits inför rätta för att de använt bokstäverna W, X och Q, då dessa bokstäver finns i det kurdiska alfabetet men inte i det turkiska.
Genom militärlagar under kriget mellan armén och PKK har en parallell värld byggts upp där flera tusen byar jämnats med marken, där över 60000 kurder beväpnats av militären för att kriga mot andra kurder och där uppemot 10000 politiska mord ägt rum. Detta har inte hänt för länge sedan, utan under 1980- och 1990-talen. Ännu har ingen dömts för något av alla dessa mord.
Även Ekim och Amineh står för en väldigt engagerad text i SVT Opinion om regeringens apatiska förhållning till den politiska repression som regimen i Ankara står för. Ett längre utdrag ur artikeln som jag tycker fångar den allmänna utgångspunkten:
Orsaker till nedgången är en ansvarslös ekonomisk politik, nyliberala reformer, maktmissbruk, nepotism och inte minst svikna löften om reformer och framsteg. AKP har tidigare varit störst i de kurddominerade sydöstra delarna av Turkiet. I de senaste lokalvalen blev kurdernas dom mot regeringen hård; AKP förlorade i princip alla sina fästen, trots att premiärminister Recep Tayyip Erdogan segervisst förklarat att han personligen önskade sig ett AKP-styre i en rad nyckelstäder.
Vi har haft möjligheten att följa både valprocessen och den turkiska politiken på nära håll. Amineh Kakabaveh var själv valobservatör i kurdiska områden under lokalvalet. Valfiaskot satte spår, inte minst för det prokurdiska partiet DTP som nu är det klart största partiet i sydöstra Turkiet. Men priset för framgången har varit högt.
En kort tid efter valen började en massarresteringsvåg mot representanter från DTP. På vaga grunder om "stöd till terrorism" blev över hundratals DTP-politiker gripna på kort tid och ännu pågår den orättvisa rättsprocessen mot många av dem. Bland de mest absurda anklagelserna återfinns den mot två lokalpolitiker från DTP i staden Bursa som gjort sig skyldiga till bokinnehav som inte gillades av staten. Detta sker i ett land där böcker som Hitlers Mein Kampf säljs fritt.
Den svenska regeringens apati i den kurdiska frågan har manifesterats vid upprepade tillfällen i riksdagen. Carl Bildt har den senaste tiden fått svara på frågor om förtryck och Sveriges hållning till Turkiet. Svaren (8 maj i riksdagen) går inte ett steg utanför de officiella förklaringarna från Turkiet och han menar själv att han förutsätter att rättssäkerheten i landet är intakt.
Positiva reformer, som i många kurders ögon enbart inneburit en kosmetisk förändring, nämns av utrikesministern och vi får veta att EU-förhandlingarna kommer att få in Turkiet på rätt köl med demokrati och yttrandefrihet. Ändå kvarstår en bristande respekt för mänskliga rättigheter, den kurdiska kulturen och politiska yttringar som är till stöd för minoriteten.
Sensmoralen är D.I.Y. Att förlita sig på turkiska makthavare har tidigare i historien visat sig varit rent självmord. Men är det något som historien gör så är det att upprepa sig.
En av de stora frågorna på dagordningen blir Turkiets hittills uteblivna EU-medlemskap. Något som regeringen sagt sig vilja rätta till. Inte att kämpa för demokratisering av Turkiet, vilket vore den logiska extrapoleringen för att uppnå ett turkiskt EU-medlemskap. Men den borgerliga regeringen sätter sina politiska och ekonomiska intressen före rättvisa och frihet för undertrycka människor. Är det utrikesminister Carl Bildts blodiga förflutna som spökar? Svängdörrar mellan bolagsstyrelser och regeringsuppdrag måste vara inspirerat från USA.
Inför Sveriges ordförandeskap skriver Fredrik Malm i SVD om den turkiska frågan. Malm förklarar hur förhandlingarna i princip stått stilla under flera år, vilket borde skvallra om AKP:s angelägenhet att genomföra riktig förändring: "I dagsläget har Turkiet förhandlat med EU i tre och ett halvt år. Men endast ett förhandlingskapitel av 35 har avslutats."
Artikeln fortsätter:
I Turkiet finns idag inte något större intresse att erkänna kurdernas rättigheter, förutom hos kurderna själva. De reformer som har genomförts är långt ifrån tillräckliga och de saknar skydd i grundlagen. Reformerna kan återkallas om det blir regeringsskifte. Förändringarna kontrolleras dessutom av statsmakten, till exempel den omskrivna tv-kanalen TRT6 på kurdiska. Att situation ändå förbättrats för kurderna beror främst på deras egna ansträngningar och AKP-regeringens strävan att vinna kurdiska väljare. Men det senaste året har premiärministern närmat sig militären i synen på den kurdiska frågan. Det finns ingen tidsplan för ändringar i konstitutionen.
Kurderna i Turkiet har utsatts för en snart nio decennier lång påtvingad assimilering. De utgör idag var femte invånare i landet och är omkring 15 miljoner till antal. Men de saknar rätten till sitt språk. Under årtionden förnekades till och med deras existens och de kallades för bergsturkar.
De kurdiska politiker som kandiderade i lokalvalen i våras löper praktiskt taget lika stor risk att hamna i fängelse som att hamna i kommunfullmäktige. Flera hundra av dem har redan gripits. Kurderna kan inte ge ut tidningar fritt, de förvägras att använda beteckningen Kurdistan trots att detta namn har använts med säkerhet ända sedan 1100-talet e Kr. Språkförbudet har till och med gått så långt att personer har dragits inför rätta för att de använt bokstäverna W, X och Q, då dessa bokstäver finns i det kurdiska alfabetet men inte i det turkiska.
Genom militärlagar under kriget mellan armén och PKK har en parallell värld byggts upp där flera tusen byar jämnats med marken, där över 60000 kurder beväpnats av militären för att kriga mot andra kurder och där uppemot 10000 politiska mord ägt rum. Detta har inte hänt för länge sedan, utan under 1980- och 1990-talen. Ännu har ingen dömts för något av alla dessa mord.
Även Ekim och Amineh står för en väldigt engagerad text i SVT Opinion om regeringens apatiska förhållning till den politiska repression som regimen i Ankara står för. Ett längre utdrag ur artikeln som jag tycker fångar den allmänna utgångspunkten:
Orsaker till nedgången är en ansvarslös ekonomisk politik, nyliberala reformer, maktmissbruk, nepotism och inte minst svikna löften om reformer och framsteg. AKP har tidigare varit störst i de kurddominerade sydöstra delarna av Turkiet. I de senaste lokalvalen blev kurdernas dom mot regeringen hård; AKP förlorade i princip alla sina fästen, trots att premiärminister Recep Tayyip Erdogan segervisst förklarat att han personligen önskade sig ett AKP-styre i en rad nyckelstäder.
Vi har haft möjligheten att följa både valprocessen och den turkiska politiken på nära håll. Amineh Kakabaveh var själv valobservatör i kurdiska områden under lokalvalet. Valfiaskot satte spår, inte minst för det prokurdiska partiet DTP som nu är det klart största partiet i sydöstra Turkiet. Men priset för framgången har varit högt.
En kort tid efter valen började en massarresteringsvåg mot representanter från DTP. På vaga grunder om "stöd till terrorism" blev över hundratals DTP-politiker gripna på kort tid och ännu pågår den orättvisa rättsprocessen mot många av dem. Bland de mest absurda anklagelserna återfinns den mot två lokalpolitiker från DTP i staden Bursa som gjort sig skyldiga till bokinnehav som inte gillades av staten. Detta sker i ett land där böcker som Hitlers Mein Kampf säljs fritt.
Den svenska regeringens apati i den kurdiska frågan har manifesterats vid upprepade tillfällen i riksdagen. Carl Bildt har den senaste tiden fått svara på frågor om förtryck och Sveriges hållning till Turkiet. Svaren (8 maj i riksdagen) går inte ett steg utanför de officiella förklaringarna från Turkiet och han menar själv att han förutsätter att rättssäkerheten i landet är intakt.
Positiva reformer, som i många kurders ögon enbart inneburit en kosmetisk förändring, nämns av utrikesministern och vi får veta att EU-förhandlingarna kommer att få in Turkiet på rätt köl med demokrati och yttrandefrihet. Ändå kvarstår en bristande respekt för mänskliga rättigheter, den kurdiska kulturen och politiska yttringar som är till stöd för minoriteten.
Sensmoralen är D.I.Y. Att förlita sig på turkiska makthavare har tidigare i historien visat sig varit rent självmord. Men är det något som historien gör så är det att upprepa sig.
måndag 11 maj 2009
Den turkiska statens mentalitet i ett nötskal
Turkiets president Abdullah Gül ser ut att vara på genomresa i Tjeckien. I en artikel från Today's Zaman pratar han om ett brännande ämne: den kurdiska frågan (eller ”problemet” om vi ska ta efter presidentens vokabulär).
Gül, on his way back home from Prague, told to journalists that, “Whether you name it as a terror problem, a Southeastern Anatolia problem or a Kurdish problem, this is the first question of Turkey. It has to be solved.”
Arrogansen kan tyckas vara situationsbunden men den är i själva verket ett tydligt exempel på regeringens, och stora delar av den politiska elitens, synsätt. Kalla det vad fan du vill-mentaliteten visar inte bara hur ointresserad makthavarna är i förhållande till sakfrågan (det vill säga demokrati och frihet) utan också att de vägrar erkänna dess rätta natur. För staten handlar det om ett säkerhetsproblem som måste lösas genom våld och utpressning. Då statens synsätt till viss del är ärvd från det Osmanska riket blir neokolonialismen ett odelbart fragment i den politik vi ser idag.
Genom att inte förstå själva grundproblemet är det lönlöst att tro sig komma närmare en lösning. AKP förkroppsligar denna frågas flaskhals – de stoppar upp dess framsteg. Det är inte, till exempel, en progressiv reform av landets grundlag som behövs – utan problemet är de kurdiska terroristerna som man måste ta itu med. En sådan diskurs leder oundvikligen till status quo, vilket förevigar kemalismen och militärens grepp om samhället.
Och artikeln fortsätter:
When Gül was traveling to Teheran in March he had also said that, “Good developments can take place regarding the Kurdish question.” When he was reminded of these words by the journalists accompanying him Gül told them that: “Improvements should be taking place and it is possible. Everybody is aware of the issue. First, a working understanding should be established. Everybody in the state is now talking to each other more frequently and openly. When I say everybody I mean soldiers, civilians and the intelligence community. In such an atmosphere good things happen. This is why I am saying improvements will take place. There is an opportunity and it should not be missed.”
Likt övriga AKP leverera Abdullah Gül tomt prat och plattityder. ”Bra framsteg kan göras. Det är viktigt att göra bra framsteg.” Cirkelresonemangen syftar att fungera likt en avledningsmanöver men också som en bekräftelse på ens egen förträfflighet. Sedan är det lite klurigt att komma underfund med vad Gül menar genom de ovanstående formuleringarna.
En förståelse ska tydligen vara det första steget för framsteg enligt presidenten. Hur högt han och hans parti värdesätter detta motto borde gå att utläsa genom deras konsekventa vägran att på någon nivå tala med pro-kurdiska DTP. Att alla i staten talar med varandra mer frekvent och öppet faller på sin egen orimlighet, även om DTP utlämnas från resonemanget då människor regelbundet döms för tankebrott.
En av Abdullah Güls mest underhållande kommentarer var följande:
When I say everybody I mean soldiers, civilians and the intelligence community. In such an atmosphere good things happen.
Det händer verkligen bra saker i en sådan atmosfär. Tiotusentals avrättade civila kurder, politiska mord, statligt understödda paramilitära grupper och ockupation. En minst sagt stimulerande atmosfär för goda saker att ta form.
Gül, on his way back home from Prague, told to journalists that, “Whether you name it as a terror problem, a Southeastern Anatolia problem or a Kurdish problem, this is the first question of Turkey. It has to be solved.”
Arrogansen kan tyckas vara situationsbunden men den är i själva verket ett tydligt exempel på regeringens, och stora delar av den politiska elitens, synsätt. Kalla det vad fan du vill-mentaliteten visar inte bara hur ointresserad makthavarna är i förhållande till sakfrågan (det vill säga demokrati och frihet) utan också att de vägrar erkänna dess rätta natur. För staten handlar det om ett säkerhetsproblem som måste lösas genom våld och utpressning. Då statens synsätt till viss del är ärvd från det Osmanska riket blir neokolonialismen ett odelbart fragment i den politik vi ser idag.
Genom att inte förstå själva grundproblemet är det lönlöst att tro sig komma närmare en lösning. AKP förkroppsligar denna frågas flaskhals – de stoppar upp dess framsteg. Det är inte, till exempel, en progressiv reform av landets grundlag som behövs – utan problemet är de kurdiska terroristerna som man måste ta itu med. En sådan diskurs leder oundvikligen till status quo, vilket förevigar kemalismen och militärens grepp om samhället.
Och artikeln fortsätter:
When Gül was traveling to Teheran in March he had also said that, “Good developments can take place regarding the Kurdish question.” When he was reminded of these words by the journalists accompanying him Gül told them that: “Improvements should be taking place and it is possible. Everybody is aware of the issue. First, a working understanding should be established. Everybody in the state is now talking to each other more frequently and openly. When I say everybody I mean soldiers, civilians and the intelligence community. In such an atmosphere good things happen. This is why I am saying improvements will take place. There is an opportunity and it should not be missed.”
Likt övriga AKP leverera Abdullah Gül tomt prat och plattityder. ”Bra framsteg kan göras. Det är viktigt att göra bra framsteg.” Cirkelresonemangen syftar att fungera likt en avledningsmanöver men också som en bekräftelse på ens egen förträfflighet. Sedan är det lite klurigt att komma underfund med vad Gül menar genom de ovanstående formuleringarna.
En förståelse ska tydligen vara det första steget för framsteg enligt presidenten. Hur högt han och hans parti värdesätter detta motto borde gå att utläsa genom deras konsekventa vägran att på någon nivå tala med pro-kurdiska DTP. Att alla i staten talar med varandra mer frekvent och öppet faller på sin egen orimlighet, även om DTP utlämnas från resonemanget då människor regelbundet döms för tankebrott.
En av Abdullah Güls mest underhållande kommentarer var följande:
When I say everybody I mean soldiers, civilians and the intelligence community. In such an atmosphere good things happen.
Det händer verkligen bra saker i en sådan atmosfär. Tiotusentals avrättade civila kurder, politiska mord, statligt understödda paramilitära grupper och ockupation. En minst sagt stimulerande atmosfär för goda saker att ta form.
fredag 8 maj 2009
Tankekontroll
En översättning från turkiska till engelska av en intervju med pro-kurdiska Demokratiska samhällspartiets (DTP) ena språkrör Ahmet Türk har gjorts av bloggaren Azadîxwaz. Även om man inte håller med till punkt och pricka i Türks uttalanden är det glädjande att se kurdiska röster göra sig hörda i turkiska medier. Ett sådant är hans kommentar till de senaste razziorna mot DTP-representanter:
ND: It is alleged that the DTP officials that were arrested have links to the PKK. Do you know anything about these allegations?
AT: Until this very day, when a Kurd asks for his identity, culture, language he is declared as a PKK member. Kurdish people’s demand for its identity, culture and language was considered as treason, as ethno-nationalism, as a movement to divide the country. Actually the state is telling us this: “Either you will shut up, or I will see you as PKK members and treat you as PKK members as well”.
ND: If it is proven that the DTP officials that were arrested actually have links to the PKK, will you still criticize these arrests?
AT: This question is meaningless. These people have been in the democratic politics since the HEP, the DEP, and they have never taken up arms and gone to the mountains. They are being arrested because of their opinions, and because of voicing the societal realities. For instance I say: “PKK’s ceasefire until June 1st is an important step for peace”. Because I said such a thing I could be sued tomorrow and I could be tried for being a member of the PKK.
Här ser vi hur motståndsrörelsen används som ett sorts rött skynke till att förblinda människor från att se sakförhållandena. Obekväma åsikter som dels ifrågasätter rådande maktstrukturer men också försöker presentera en alternativ väg blir måltavlor för statlig repression. För en tanke som yttras i rätt sammanhang och tillfälle är farligare än någon gevärskula. Genom att begränsa yttrandefriheten försöker man i längden kontrollera folks tankar. I det långa loppet blir ens identitet suddigare då den självklart är bunden till de tankar man tänker. Det är i all väsentlighet en del av Turkiets assimileringspolitik av minoriteter, så som kurder, då den ämnar att hindra dem från att definiera sig som till exempel kurder och omintetgöra all politisk kamp mot statsmakten.
När så staten (gestaltade av regeringspartiet AKP i detta fall) ser att de hamnat i en återvändsgränd med sin uttalade chauvenistiska retorik, något som går hem i de kemalistiska lägren, gör de en helvändning. Plötsligt talas det varmt om kurdernas rättigheter (till en viss gräns naturligtvis). En statlig tv- och radiokanal invigs och vi behöver inte längre tala om kurders rättigheter. Man vill vinna över kurdiska röstare till AKP och sätta stopp för DTP:s framgångar. Det underliggande syftet med de halvhjärtade reformerna är implicit - att hålla debatten inom säkra gränser och errodera de krav som rörelsen för fram. Att kurdiska medier förbjuds och censureras konsekvent ska glömmas bort. Att det kurdiska språket dras med restriktioner faller också bort i diskursen om utgångspunkten är den som staten vill befästa.
Ny i min hippa (och helt i alfabetisk ordning!) länklista är bloggaren Zerkesorg. På engelska, men vad gör det? Jag har stor tilltro till den svenska befolkningens engelskakunskaper med en ratio på 12,7 sedda amerikanska sitcoms per person. Ekots morgonnyheter i F1-tempo borde också vara till hjälp för allmänbildning i politiska skeenden runt om i världen. Kolla gärna in Zerkes två senaste inlägg om den djupa staten i Turkiet och bröllopsmassakern i norra Kurdistan, något Mizgîn också skrivit om.
ND: It is alleged that the DTP officials that were arrested have links to the PKK. Do you know anything about these allegations?
AT: Until this very day, when a Kurd asks for his identity, culture, language he is declared as a PKK member. Kurdish people’s demand for its identity, culture and language was considered as treason, as ethno-nationalism, as a movement to divide the country. Actually the state is telling us this: “Either you will shut up, or I will see you as PKK members and treat you as PKK members as well”.
ND: If it is proven that the DTP officials that were arrested actually have links to the PKK, will you still criticize these arrests?
AT: This question is meaningless. These people have been in the democratic politics since the HEP, the DEP, and they have never taken up arms and gone to the mountains. They are being arrested because of their opinions, and because of voicing the societal realities. For instance I say: “PKK’s ceasefire until June 1st is an important step for peace”. Because I said such a thing I could be sued tomorrow and I could be tried for being a member of the PKK.
Här ser vi hur motståndsrörelsen används som ett sorts rött skynke till att förblinda människor från att se sakförhållandena. Obekväma åsikter som dels ifrågasätter rådande maktstrukturer men också försöker presentera en alternativ väg blir måltavlor för statlig repression. För en tanke som yttras i rätt sammanhang och tillfälle är farligare än någon gevärskula. Genom att begränsa yttrandefriheten försöker man i längden kontrollera folks tankar. I det långa loppet blir ens identitet suddigare då den självklart är bunden till de tankar man tänker. Det är i all väsentlighet en del av Turkiets assimileringspolitik av minoriteter, så som kurder, då den ämnar att hindra dem från att definiera sig som till exempel kurder och omintetgöra all politisk kamp mot statsmakten.
När så staten (gestaltade av regeringspartiet AKP i detta fall) ser att de hamnat i en återvändsgränd med sin uttalade chauvenistiska retorik, något som går hem i de kemalistiska lägren, gör de en helvändning. Plötsligt talas det varmt om kurdernas rättigheter (till en viss gräns naturligtvis). En statlig tv- och radiokanal invigs och vi behöver inte längre tala om kurders rättigheter. Man vill vinna över kurdiska röstare till AKP och sätta stopp för DTP:s framgångar. Det underliggande syftet med de halvhjärtade reformerna är implicit - att hålla debatten inom säkra gränser och errodera de krav som rörelsen för fram. Att kurdiska medier förbjuds och censureras konsekvent ska glömmas bort. Att det kurdiska språket dras med restriktioner faller också bort i diskursen om utgångspunkten är den som staten vill befästa.
Ny i min hippa (och helt i alfabetisk ordning!) länklista är bloggaren Zerkesorg. På engelska, men vad gör det? Jag har stor tilltro till den svenska befolkningens engelskakunskaper med en ratio på 12,7 sedda amerikanska sitcoms per person. Ekots morgonnyheter i F1-tempo borde också vara till hjälp för allmänbildning i politiska skeenden runt om i världen. Kolla gärna in Zerkes två senaste inlägg om den djupa staten i Turkiet och bröllopsmassakern i norra Kurdistan, något Mizgîn också skrivit om.
onsdag 6 maj 2009
Antirasism när den är som bäst
Hittade ett videoklipp som får gestalta vår samtid på ett något groteskt och småsint vis. Eller så kan vi se det från den ljusa sidan. I det marknadsfundamentalistiska och vinstinriktade kulturdy vi har att konsumera anser jag att koncept är till för att återvinnas. Annars riskerar vi att stå inför valet att komma på originella idéer eller utforma en systemkritisk analys. Forum för levande historia borde därför snappa upp följande vision från USA och dra igång med en landsomfattande kampanj efter samma mall. Överskottet ska oavkortat gå till en särskild fond för Svenskt Näringsliv och alla de riskkapitalister som det är så väldigt synd om i kristider. Det kallar jag solidaritet.
måndag 4 maj 2009
Kulturalism och hedersmordsdiskursen
Vill tipsa om ett seminarium i Stockholm som är ganska snart. Minoo Alinia kommer föreläsa om sin pågående forskning om hedersvåld, med utgångpunkten från en studie som hon gjort i autonoma Kurdistan. Etnocentrism och kulturrasism i hedervåldsdebatten ska också diskuteras. Ju fler som kommer desto bättre.
Plats: Stockholms universitet, sal B4
Datum och tid: den 7 maj, kl. 18:00
Plats: Stockholms universitet, sal B4
Datum och tid: den 7 maj, kl. 18:00
lördag 2 maj 2009
Motstånd och första maj
Efter polisrazziorna mot pro-kurdiska DTP och dödligt våld från turkisk militärpolis genomförde den kurdiska motståndsrörelsen en lyckad hämndaktion. Trots detta ska gerillan hålla sitt löfte vapenvila som sträcker sig till 1 juni. Vapenvilan inleddes lite före lokalvalen i mars månad som kantades av oegentligheter och valfusk från AKP. Och då ska vi inte tala om valkampanjerna från de etablerade turkiska partierna som osade av korruption. Men även kurdiska gerillan i östra Kurdistan har kommit ur sitt ide:
The Kurdistan Regional Government (KRG) condemned the attacks of PJAK (Party for a Free Life in Kurdistan) (PUKmedia, 30 April). The KRG emphasized 'that these attacks do not serve the interests of any part'. The pro-Kurdish media Firat News Agency wrote that the KRG stays silent of Iranian bombardments of the border, while condemning PJAK operations(ANF, 30 April). According to ANF PJAK killed more then 43 Iranian soldiers/police in the Kurdish province Kermanshah.
The Kurdistan government wants to maintain their close ties with the Iranian government. The KRG and Iran signed several trade agreements before. Recently the Iranian Red Crescent team organized a seminar in Sulaimani Revolution Hospital (PUKmedia, 30 April).
Trots att islamska republiken av Iran bombarderar autonoma Kurdistan och dagligen kränker kurders mänskliga rättigheter är det PJAK som fördöms av den kurdiska regeringen. När KRG säger att "[PJAK:s] attacker inte gynnar intressena av någon part" är det en tydlig skildring av verklighetens maktförhållanden. Underförstått att Irans diktatur och KRG är "parterna" och de som sätter spelreglerna. I en vidare kontext är dessa självklart bara produkter av andra strukturer och rörelser, men det kan vi lämna åt sidan för tillfället.
Iran och KRG avgör med andra ord vad som är legitimt och ej genom att kontrollera diskursen för att gynna sina ekonomiska intressen. En fristående rörelse så som PJAK är genom sin blotta existens ett hot mot de förbindelser som KRG och Iran har med varandra. Att stater eller liknande institutioner proklamerar motstånd mot dem som olagligt eller illegitimt ska förstås som reaktioner från makter vilka ser sina positioner ifrågasatta. Språkbruket blir därför en naturlig följd av detta. Solidaritet med sitt eget folk eller några ideologiska ställningstaganden blir i sammanhanget sekundära till ackumulering av profit och makt. Undergivenhet belönas kortsiktigt med ovan nämnda attribut.
Första maj - arbetarrörelsens och vänsterns dag - firades i Istanbul för första gången på Taksimtorget sedan 1977 då 42 demonstranter sköts ihjäl. En seger som visar att vänstern genom organisering och samarbete kan uppnå resultat. Och det oavsett hur massmedierna väljer att vinkla sina tröttsamma nyheter om våld på första maj eller om de allt glesare och åldrande demonstrationstågen, när verkligheten pekar i motsatt riktning. Demonstrerade du inte igår se då till att göra det nästa år. Tillsammans är vi starka.
The Kurdistan Regional Government (KRG) condemned the attacks of PJAK (Party for a Free Life in Kurdistan) (PUKmedia, 30 April). The KRG emphasized 'that these attacks do not serve the interests of any part'. The pro-Kurdish media Firat News Agency wrote that the KRG stays silent of Iranian bombardments of the border, while condemning PJAK operations(ANF, 30 April). According to ANF PJAK killed more then 43 Iranian soldiers/police in the Kurdish province Kermanshah.
The Kurdistan government wants to maintain their close ties with the Iranian government. The KRG and Iran signed several trade agreements before. Recently the Iranian Red Crescent team organized a seminar in Sulaimani Revolution Hospital (PUKmedia, 30 April).
Trots att islamska republiken av Iran bombarderar autonoma Kurdistan och dagligen kränker kurders mänskliga rättigheter är det PJAK som fördöms av den kurdiska regeringen. När KRG säger att "[PJAK:s] attacker inte gynnar intressena av någon part" är det en tydlig skildring av verklighetens maktförhållanden. Underförstått att Irans diktatur och KRG är "parterna" och de som sätter spelreglerna. I en vidare kontext är dessa självklart bara produkter av andra strukturer och rörelser, men det kan vi lämna åt sidan för tillfället.
Iran och KRG avgör med andra ord vad som är legitimt och ej genom att kontrollera diskursen för att gynna sina ekonomiska intressen. En fristående rörelse så som PJAK är genom sin blotta existens ett hot mot de förbindelser som KRG och Iran har med varandra. Att stater eller liknande institutioner proklamerar motstånd mot dem som olagligt eller illegitimt ska förstås som reaktioner från makter vilka ser sina positioner ifrågasatta. Språkbruket blir därför en naturlig följd av detta. Solidaritet med sitt eget folk eller några ideologiska ställningstaganden blir i sammanhanget sekundära till ackumulering av profit och makt. Undergivenhet belönas kortsiktigt med ovan nämnda attribut.
Första maj - arbetarrörelsens och vänsterns dag - firades i Istanbul för första gången på Taksimtorget sedan 1977 då 42 demonstranter sköts ihjäl. En seger som visar att vänstern genom organisering och samarbete kan uppnå resultat. Och det oavsett hur massmedierna väljer att vinkla sina tröttsamma nyheter om våld på första maj eller om de allt glesare och åldrande demonstrationstågen, när verkligheten pekar i motsatt riktning. Demonstrerade du inte igår se då till att göra det nästa år. Tillsammans är vi starka.
onsdag 29 april 2009
Den antirasistiska rörelsen
I det nya nummret av Mana behandlas den antirasistiska rörelsen i Sverige. Ett fullsprängt dubbelnummer med berättelser om vår samtid. Kan rekommendera att teckna en prenumeration eller köpa ett lösnummer. Annars går det lika bra att låna ett på biblioteket. I vilket fall som helst är det värt att kolla in Sveriges enda antirasistiska tidskrift.
Agera mot turkiska statens hetsjakt på DTP
Här följer ett pressmeddelande från UKN om den senaste tidens trakasserier mot DTP:
Unga kurders nätverk bestående av kurdiska student- och ungdomsorganisationer fördömer den turkiska statens polisrazzior mot det pro-kurdiska Demokratiska Samhällspartiet (DTP). Vi kräver att svenska regeringen skall uppmärksamma händelsen samt sätta press på Turkiet att omedelbart upphöra med förföljelsen av kurdiska politiker.
Unga kurders nätverk vädjar till de svenska medierna att uppmärksamma Turkiets pågående brott mot de mänskliga rättigheterna. I Lokalvalet i Turkiet som hölls i mars visade det kurdiska demokratiska samhällspartiets (DTP) valframgångar ett stort folklig stöd. Kort därefter har de turkiska myndigheterna ingått en operation för att slå ned DTP:s fortsatta framsteg.
Massarresteringar av drygt 300 DTP funktionärer har i norra Kurdistan och Turkiet. DTP har idag 21 platser i det turkiska parlamentet och konstitutionsdomstolen i Turkiet prövar nu ett åtal om att förbjuda partiet. Förföljelsen av folkvalda kurdiska representanter och föreningsföreträdare hotar strävan efter en demokratisk utveckling i Turkiet och tillintetgör kurdernas möjligheter att göra sina röster hörda via fredliga och demokratiska medel.
Unga kurders nätverk vädjar till samtliga svenska partierna att ta sitt ansvar och fördöma den turkiska statens agerande. Vi uppmanar att den svenska statsministern, Fredrik Reinfeldt, ska uppmärksamma och fördöma Turkiets förbrytelser mot internationella lagar och konventioner med landets systematiska förtrycket av kurder.
UKN består av följande kurdiska student- och ungdomsorganisationer:
KCR - Koma Ciwanani Rojhilat
KSAF Stockholm - Kurdiska student- och akademikerföreningen i Stockholm
KSAF Örebro - Kurdiska student- och akademikerföreningen i Örebro
KSAF Linköping - Kurdiska student- och akademikerföreningen i Linköping
KSAF Uppsala - Kurdiska student- och akademikerföreningen i Uppsala
KSF - Kurdistans studentförbund i Sverige
Lawan - Kurdistans demokratiska ungdomsförbund i Sverige
Lawan - Östra Kurdistans demokratiska ungdomsförbund
UngKurd
Wekurd
Unga kurders nätverk bestående av kurdiska student- och ungdomsorganisationer fördömer den turkiska statens polisrazzior mot det pro-kurdiska Demokratiska Samhällspartiet (DTP). Vi kräver att svenska regeringen skall uppmärksamma händelsen samt sätta press på Turkiet att omedelbart upphöra med förföljelsen av kurdiska politiker.
Unga kurders nätverk vädjar till de svenska medierna att uppmärksamma Turkiets pågående brott mot de mänskliga rättigheterna. I Lokalvalet i Turkiet som hölls i mars visade det kurdiska demokratiska samhällspartiets (DTP) valframgångar ett stort folklig stöd. Kort därefter har de turkiska myndigheterna ingått en operation för att slå ned DTP:s fortsatta framsteg.
Massarresteringar av drygt 300 DTP funktionärer har i norra Kurdistan och Turkiet. DTP har idag 21 platser i det turkiska parlamentet och konstitutionsdomstolen i Turkiet prövar nu ett åtal om att förbjuda partiet. Förföljelsen av folkvalda kurdiska representanter och föreningsföreträdare hotar strävan efter en demokratisk utveckling i Turkiet och tillintetgör kurdernas möjligheter att göra sina röster hörda via fredliga och demokratiska medel.
Unga kurders nätverk vädjar till samtliga svenska partierna att ta sitt ansvar och fördöma den turkiska statens agerande. Vi uppmanar att den svenska statsministern, Fredrik Reinfeldt, ska uppmärksamma och fördöma Turkiets förbrytelser mot internationella lagar och konventioner med landets systematiska förtrycket av kurder.
UKN består av följande kurdiska student- och ungdomsorganisationer:
KCR - Koma Ciwanani Rojhilat
KSAF Stockholm - Kurdiska student- och akademikerföreningen i Stockholm
KSAF Örebro - Kurdiska student- och akademikerföreningen i Örebro
KSAF Linköping - Kurdiska student- och akademikerföreningen i Linköping
KSAF Uppsala - Kurdiska student- och akademikerföreningen i Uppsala
KSF - Kurdistans studentförbund i Sverige
Lawan - Kurdistans demokratiska ungdomsförbund i Sverige
Lawan - Östra Kurdistans demokratiska ungdomsförbund
UngKurd
Wekurd
tisdag 28 april 2009
Ett enat folk kan aldrig besegras
Via en del turkiska nyhetssidor kan jag läsa att en kurdisk flicka på sju år dött i en olycka i Wan (Van) när hon kördes över av ett polisfordon. För någon dag sedan ska ett annat barn ha blivit jagad ut för ett stup av turkisk militärpolis, där hans drömmar släcktes när hans kropp omfamnades av vattenmassorna i den flod som kom att bli hans grav. Statens polisvåld, oftast riktat mot barn, är en röd tråd i dess behandling av det kurdiska folket i stort. Detta är den politiska realiteten som den manifesterar sig i Kurdistan.
Men den är också tätt sammanlänkad med statens ovilja att över huvud taget tala med det kurdiska oppositionspartiet DTP. För när den kurdiska frågan läggs fram på dagordningen eller förkroppsligas av demonstranter blir den omedelbara reaktionen polisär repression. Dialog lämnas åt sidan för AKP:s strävan att monopolisera den kurdiska frågan genom en stundom populistisk och andra gånger rasistisk retorik. Partiets urvattnade reformer har som främsta mål, bortom det direkta röstfiskeriet, till att styra den kurdiska frågan likt de luftburna amerikanska drönare som förintar sina förprogrammerade mål.
Syftet är att sätta agendan och erodera de krav som den kurdiska rörelsen i generationer fört fram. Strategin är, om än inte uttalad, att internalisera sina värderingar och synsätt i det kurdiska folket. Det är således en fortsättning av osmanska rikets kolonialisering av Kurdistan, en kolonialisering av folks sinnen. Därför fortsätter dödandet av civila. Ickenyheter i västvärldens fria press som medvetet blundar för den terror kurderna genomlever. Ett videoklipp från newrozfirandet 2008 är ett annat exempel där statens förhållningssätt till det kurdiska folket och dess rättigheter är allt annat än tvetydig:
För att rama in det hela borde följande uttalande vara passande:
The youth union also referred to other prison sentences, saying, "In our country, a police officer killing a civilian by kicking him and a murderer bombing a McDonald's are released after six years, but children throwing stones are handed 38-year prison sentences. Children will spend their lives in prison for throwing stones, but people who kill others or murderers who throw bombs get away will light punishments and re-enter society."
The Kurdish Globe har annars en utmärkt kommentar till AKP:s relation till den kurdiska frågan:
It did not take long for the Prime Minister to announce the commencement of his government's predictable post-election stress disorder, or the 'depressive episode' of the AKP's ongoing bipolar disorder, by accusing the DTP functionaries in the Kurdish provinces with bullying and threatening the Kurdish electorate. The implication of this vengeance seeking statement has immediately materialized in a wave of arrests targeting DTP cadres around Turkey. The detainees included a number of top officials of the DTP's party structure along with many party officials and grassroots Kurdish activists, who are charged with clandestine PKK activities within the party.
Zarokên Roj har en bra bevakning av de förbrytelser som riktas mot kurdiska barn, Kurdistan Commentary med mer info om polisbrutaliteten, medan Hevallo skriver om Londonpolisens åsiktsregistrering och Rastî formulerar kontexten för den senaste tidens dödliga våld.
Men den är också tätt sammanlänkad med statens ovilja att över huvud taget tala med det kurdiska oppositionspartiet DTP. För när den kurdiska frågan läggs fram på dagordningen eller förkroppsligas av demonstranter blir den omedelbara reaktionen polisär repression. Dialog lämnas åt sidan för AKP:s strävan att monopolisera den kurdiska frågan genom en stundom populistisk och andra gånger rasistisk retorik. Partiets urvattnade reformer har som främsta mål, bortom det direkta röstfiskeriet, till att styra den kurdiska frågan likt de luftburna amerikanska drönare som förintar sina förprogrammerade mål.
Syftet är att sätta agendan och erodera de krav som den kurdiska rörelsen i generationer fört fram. Strategin är, om än inte uttalad, att internalisera sina värderingar och synsätt i det kurdiska folket. Det är således en fortsättning av osmanska rikets kolonialisering av Kurdistan, en kolonialisering av folks sinnen. Därför fortsätter dödandet av civila. Ickenyheter i västvärldens fria press som medvetet blundar för den terror kurderna genomlever. Ett videoklipp från newrozfirandet 2008 är ett annat exempel där statens förhållningssätt till det kurdiska folket och dess rättigheter är allt annat än tvetydig:
För att rama in det hela borde följande uttalande vara passande:
The youth union also referred to other prison sentences, saying, "In our country, a police officer killing a civilian by kicking him and a murderer bombing a McDonald's are released after six years, but children throwing stones are handed 38-year prison sentences. Children will spend their lives in prison for throwing stones, but people who kill others or murderers who throw bombs get away will light punishments and re-enter society."
The Kurdish Globe har annars en utmärkt kommentar till AKP:s relation till den kurdiska frågan:
It did not take long for the Prime Minister to announce the commencement of his government's predictable post-election stress disorder, or the 'depressive episode' of the AKP's ongoing bipolar disorder, by accusing the DTP functionaries in the Kurdish provinces with bullying and threatening the Kurdish electorate. The implication of this vengeance seeking statement has immediately materialized in a wave of arrests targeting DTP cadres around Turkey. The detainees included a number of top officials of the DTP's party structure along with many party officials and grassroots Kurdish activists, who are charged with clandestine PKK activities within the party.
Zarokên Roj har en bra bevakning av de förbrytelser som riktas mot kurdiska barn, Kurdistan Commentary med mer info om polisbrutaliteten, medan Hevallo skriver om Londonpolisens åsiktsregistrering och Rastî formulerar kontexten för den senaste tidens dödliga våld.
QXW
Efter ett längre uppehåll ser jag att bloggen Language Soup, som skriver om den kurdiska frågan, är aktiv igen. Rekommenderar att folk kollar in den.
måndag 27 april 2009
Om Turkiet och fildelning
SVT:s debattpanel fick den här gången ge lite synpunkter på domen mot Pirate Bay, stundande Europaparlamentsvalet och Reinfeldts PR-besök i Kulu, Turkiet. Panelen bestod av Dilsa Demirbag-Sten, Christian Engström och Ali Esbati. När det kom till Pirate Bay-domen ansåg Demirbag-Sten något diffust att "kulturarbetare" ska ha betalt för sitt arbete. Definitionen av en kulturarbetare får jag anta vara en individ som har kontrakt med andra bolag, förläggare osv. Det är alltså i förhållande till kapitalet som en person får sin identitet. För det finns mängder med "kulturarbetare" utan några skivkontrakt eller connections med Expressens kultursida, till vilka konsten är viktigare än deg. I deras fall är fildelning eller open source verktyg för spridandet icke-kommersiell kultur och information.
Om folket bakom Pirate Bay ska dömas borde samtliga konstruktörer till video och kassettbandspelare också tilldelas hårda straff. De har på samma sätt tillhandahållit teknik som möjliggör kopiering av film och musik (om än på ett mindre avancerat plan) som The Pirate Bay. Nåväl, vad har demokratin och öppenheten för värde när konglomeratens vinster ska säkerställas. Och jag som trodde att diverse kapitalister/liberaler tyckte konkurrens var något beundransvärt?
Sedan ställdes en fråga om Sveriges förhållande till Turkiet med det stundande EU-ordförandeskapet. Frågan och svaren såg ut så här:
Statsminister Fredrik Reinfeldt besökte nyligen staden Kulu i Turkiet, och sa att EU behöver Turkiet. Bör Sverige under ordförandeskapet i höst verka för ett turkiskt inträde?
Dilsa: Den dagen Turkiet slutar förfölja minoriteter och journalister, erkänner folkmordet på Armenier och andra kristna grupper ska Sverige verka för ett inträde. Tills dess: NEJ.
Christian: Piratpartiet tar inte ställning i den frågan.
Ali: Om Turkiet vill vara med i EU och EU-länderna kan ställa krav som gör att processen får en positiv effekt på Turkiets egen utveckling, alltså till exempel minska militärens inflytande över politiken och respektera den kurdiska befolkningens rättigheter, är det inget Sverige ska hindra. Tyvärr har det varit en främlingsfientlig och islamofobisk retorik som i många länder dominerat diskussionen om Turkiet och EU. Det vore bra om Sverige inte sjöng med i den kören.
Märkligast var väl Engströms svar. Visst är det en fråga som ligger utanför partiets intresse men när det gäller internetfriheten i Turkiet finns det ett och annat att säga. Att olika fascistgrupper och bolag i tät samverkan med staten, under kortare perioder eller helt permanent, hindrar åtkomsten av sidor som Youtube, Blogger, Wordpress med flera är förkastligt. Det behöver inte vara svårare än så.
Om folket bakom Pirate Bay ska dömas borde samtliga konstruktörer till video och kassettbandspelare också tilldelas hårda straff. De har på samma sätt tillhandahållit teknik som möjliggör kopiering av film och musik (om än på ett mindre avancerat plan) som The Pirate Bay. Nåväl, vad har demokratin och öppenheten för värde när konglomeratens vinster ska säkerställas. Och jag som trodde att diverse kapitalister/liberaler tyckte konkurrens var något beundransvärt?
Sedan ställdes en fråga om Sveriges förhållande till Turkiet med det stundande EU-ordförandeskapet. Frågan och svaren såg ut så här:
Statsminister Fredrik Reinfeldt besökte nyligen staden Kulu i Turkiet, och sa att EU behöver Turkiet. Bör Sverige under ordförandeskapet i höst verka för ett turkiskt inträde?
Dilsa: Den dagen Turkiet slutar förfölja minoriteter och journalister, erkänner folkmordet på Armenier och andra kristna grupper ska Sverige verka för ett inträde. Tills dess: NEJ.
Christian: Piratpartiet tar inte ställning i den frågan.
Ali: Om Turkiet vill vara med i EU och EU-länderna kan ställa krav som gör att processen får en positiv effekt på Turkiets egen utveckling, alltså till exempel minska militärens inflytande över politiken och respektera den kurdiska befolkningens rättigheter, är det inget Sverige ska hindra. Tyvärr har det varit en främlingsfientlig och islamofobisk retorik som i många länder dominerat diskussionen om Turkiet och EU. Det vore bra om Sverige inte sjöng med i den kören.
Märkligast var väl Engströms svar. Visst är det en fråga som ligger utanför partiets intresse men när det gäller internetfriheten i Turkiet finns det ett och annat att säga. Att olika fascistgrupper och bolag i tät samverkan med staten, under kortare perioder eller helt permanent, hindrar åtkomsten av sidor som Youtube, Blogger, Wordpress med flera är förkastligt. Det behöver inte vara svårare än så.
söndag 26 april 2009
Durban II output
Redan innan konferensen mot rasism, den så kallade Durban II, i Genève påbörjades drog ett smärre drev igång. Från högerhåll spreds rykten för att sabotera FN-konferensen där det sades att folk under "Durban I" delat ut Mein Kampf och skrikit "död åt judarna" med stöd av arrangörerna. Frågan om sionism ska klassas som rasism är så pass känslig att all debatt måste förhindras. Men som Arash Hakimnia skriver på Yelah ledde endast västvärldens reaktioner till att stärka Ahmadinejad. Samtidigt glöms den iranska regimens rasism. Det är resultatet av Durban II.
Ebbe och mordet på Palme
En dokumentärfilm har gjorts om Ebbe Carlsson-härvan kallad, något fantasilöst, Ebbe the movie. Mustafa Can och Esref Okumus har skrivit tänkvärt om hur det hela påverkade kurder i Sverige. Något som andra recensenter inte verkar ha berört.
lördag 25 april 2009
"Jag vill bli som du när jag blir stor"
I torsdags var det tydligen den officiella dagen för barns rättigheter i Turkiet. Ett turkiskt studentförbund har i ett uttalande, likt så många andra människorättskämpar i landet, krävt att barn och minderåriga släpps från fängelserna. Uppskattningsvis 2 433 barn och ungdomar ska vara frihetsberövade. Så här säger de bland annat:
He [Tolga Çakmaklı] described government officials as “bad uncles with stone hearts”, saying that they “today again look into our eyes from the televisions, saying that ‘Children are the future.’ While they are talking, we are embarassed, because we remember our brothers and sisters in prison.”
De kan inte ha mer rätt. Samtidigt har ännu mer polisbrutalitet som riktat sig mot (kurdiska) barn fångats på video. I Colemêrg (Hakkari) i norra Kurdistan misshandlade militärpolis en 14-årig pojke vid namn Seyfi Turan. Han slogs upprepade gånger över huvudet med en gevärskolv efter att demokratins väktare hann ifatt honom. Nu ligger pojken inlagd på Universitetssjukhuset i Wan med en hjärnblödning. Upprinnelsen är de protester kurder i norra Kurdistan genomfört efter massarresteringarna av DTP-representanter de senaste dagarna. Massmedierna i Turkiet har fördömt händelsen så till den milda grad att gendarmeriens högsta höns i Colemêrg besökte pojken på sjukhuset för pressbilder. Slutet gott, allting gott.
1915
Igår var årsdagen av folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och pontiska greker som uträttades 1915 i dåvarande Osmanska riket. Kurdiska student- och akademikerföreningen har skrivit ett uttalande som är värt att ögna igenom:
Nu på fredagen den 24 april är det 94 år sedan det armeniska folkmordet (Seyfo) ägde rum i dåvarande Ottomanska riket (dagens Turkiet), även andra kristna grupper drabbades utav detta folkmord såsom assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska grekiska.
Det armeniska folkmordet (seyfo) var en avsiktlig handling där den systematiska förstörelsen av den armeniska befolkningen i det ottomanska riket hade ett syfte: utrota det armeniska folket. Folkmordet kännetecknades av användningen av massakrer, samt användning av deportationerna, påtvingade dödsmarscher som ledde till 1.5 miljoner människors död. Att detta förnekas än idag av Turkiet och att den turkiska staten skrivit om dessa händelser till en mer bekväm och stolt historia anser vi KSAF vara en skam.
Vi fördömer inte bara de omänskliga handlingarna som utfördes av det osmanska riket utan även förnekandet av dagens Turkiet, detta per automatik ger republiken Turkiet skulden som i snart 100 år har förnekat massakrerna.
Förra året anordnade KSAF en dag på Stockholms Universitet med temat folkmord där vi belyste tre folkmord genom 1900-talet, det armeniska folkmordet, förintelsen och folkmordet i irakiska Kurdistan. Då gick vi ut med att historian inte ska vara bekväm, den ska vara saklig, därför uppmuntrade vi även till att den kurdiska inblandningen i folkmordet skulle berättas av vår föreläsare. Vi säger samma sak idag som då, att en kurdisk befolkning deltog i massakrerna är beklagligt. Samtidigt vill KSAF markera att dessa kurdiska stammar som köptes, islamister och banditer som gavs amnesti för att döda kristna, inte gjorde detta i egenskap av sin kurdiskhet eller för en kurdisk stat. Precis som professor David Gaunt, en erkänd forskare inom 1915 års folkmord, har sagt så blev kurderna utnyttjade och var fotsoldater samt att kurderna tillsammans med sina kristna grannar i sin helhet levt i frid sida vid sida.
KSAF beklagar även mordet som skedde för två år sedan på den framträdande armeniske journalisten Hrant Dink. Vi anser att dådet var riktat mot honom på grund av hans arbete som journalist som kämpade för yttrandefriheten och för ett erkännande av folkmordet. Hrant var en passionerad främjare av de mänskliga rättigheterna som förekommit på olika plattformar med människorättsaktivister, journalister och intellektuella över hela det politiska spektrumet.
Vi fördömer detta fruktansvärda mord som syftade till att tysta en av Turkiets modigaste människorättsförsvarare som inte bara var en kurdvän, utan en röst för alla minoriteter i Turkiet.
KSAF uppmanar de turkiska myndigheterna att fördöma alla former av intolerans, för att försvara rättigheterna för alla medborgare i Turkiet.
Nu på fredagen den 24 april är det 94 år sedan det armeniska folkmordet (Seyfo) ägde rum i dåvarande Ottomanska riket (dagens Turkiet), även andra kristna grupper drabbades utav detta folkmord såsom assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska grekiska.
Det armeniska folkmordet (seyfo) var en avsiktlig handling där den systematiska förstörelsen av den armeniska befolkningen i det ottomanska riket hade ett syfte: utrota det armeniska folket. Folkmordet kännetecknades av användningen av massakrer, samt användning av deportationerna, påtvingade dödsmarscher som ledde till 1.5 miljoner människors död. Att detta förnekas än idag av Turkiet och att den turkiska staten skrivit om dessa händelser till en mer bekväm och stolt historia anser vi KSAF vara en skam.
Vi fördömer inte bara de omänskliga handlingarna som utfördes av det osmanska riket utan även förnekandet av dagens Turkiet, detta per automatik ger republiken Turkiet skulden som i snart 100 år har förnekat massakrerna.
Förra året anordnade KSAF en dag på Stockholms Universitet med temat folkmord där vi belyste tre folkmord genom 1900-talet, det armeniska folkmordet, förintelsen och folkmordet i irakiska Kurdistan. Då gick vi ut med att historian inte ska vara bekväm, den ska vara saklig, därför uppmuntrade vi även till att den kurdiska inblandningen i folkmordet skulle berättas av vår föreläsare. Vi säger samma sak idag som då, att en kurdisk befolkning deltog i massakrerna är beklagligt. Samtidigt vill KSAF markera att dessa kurdiska stammar som köptes, islamister och banditer som gavs amnesti för att döda kristna, inte gjorde detta i egenskap av sin kurdiskhet eller för en kurdisk stat. Precis som professor David Gaunt, en erkänd forskare inom 1915 års folkmord, har sagt så blev kurderna utnyttjade och var fotsoldater samt att kurderna tillsammans med sina kristna grannar i sin helhet levt i frid sida vid sida.
KSAF beklagar även mordet som skedde för två år sedan på den framträdande armeniske journalisten Hrant Dink. Vi anser att dådet var riktat mot honom på grund av hans arbete som journalist som kämpade för yttrandefriheten och för ett erkännande av folkmordet. Hrant var en passionerad främjare av de mänskliga rättigheterna som förekommit på olika plattformar med människorättsaktivister, journalister och intellektuella över hela det politiska spektrumet.
Vi fördömer detta fruktansvärda mord som syftade till att tysta en av Turkiets modigaste människorättsförsvarare som inte bara var en kurdvän, utan en röst för alla minoriteter i Turkiet.
KSAF uppmanar de turkiska myndigheterna att fördöma alla former av intolerans, för att försvara rättigheterna för alla medborgare i Turkiet.
fredag 24 april 2009
Försvarstal
Tänkte nämna den kurdiska politikern och aktivisten Leyla Zanas försvarstal inför en turkisk domstol. Den går att läsa på engelska i sin helhet för folk som är intresserade. Trots att hon redan suttit fängslad i tio långa år, för att iförd den kurdiska flaggans färger ha talat kurdiska i parlamentet, har hon fortfarande en mängd med åtal hängande över sig. I ett av dessa fallen vill åklagaren döma henne till 50 års fängelse. Brottet som Leyla Zana gjort sig skyldig till är att tänkt en tanke, samt yttrat denna tanke offentligt, som den turkiska staten inte godkänner. Tankebrott är alltså något högst reellt i dagens Turkiet. Och jag undrar vad Barack Obama menade med att Turkiet var en "modern och välmående demokrati [som] ger hopp till dess befolkning". Ett utdrag av Zanas tal:
I would first like to point out that I consider it a disgrace for the democracy of Turkey that I am being tried because of my thoughts. The fact that expression of thought is being considered within the scope of the fight against terrorism underscores yet another topical and burning issue.
It is fact that to be able to express one’s thoughts is a guarantee for all other freedoms. Being deprived of the freedom of thought is synonymous with being deprived of the most basic human freedoms. In generally accepted terms, freedom of thought is borne out of the combination of three main elements: Freedom of expression, freedom of association and freedom to disseminate one’s thoughts… The lack of one of these makes it impossible to talk about freedom of thought in any country. The said deficiency causes pluralism to be disregarded also. On the other hand, universal law has gone through an evolution whereby it has moved on from the idea of “the state comes first” to “man comes first”.
Whenever there is talk of the freedom of thought and its exercise, they always remind you that even in developed countries freedom of thought is not infinite and unrestricted. According to research done on this issue, “In almost all countries other than Turkey, the restriction brought on the expression of thought is based not on ‘the security of the state’ but on ‘social peace’ and the ‘security of the people’. Therefore, the claim that there are similar legal arrangements in other countries has no purpose other than distorting the issue.”
Läs hela!
Jag läser också hur en palestinsk demonstrant blivit varse Israels exemplariska freds- och demokratiarbete på de ockuperade områdena. Samma öde gick två kurdiska demonstranter till mötes för inte så länge sedan. Taktiken tycks vara densamma. Att ingjuta skräck i människor för att pacificera dem. Men precis som de palestinska protesterna aldrig kommer att dö ut kommer det kurdiska folkets kamp för frihet och självbestämmande aldrig att krossas. Om detta råder det inget tvivel.
I would first like to point out that I consider it a disgrace for the democracy of Turkey that I am being tried because of my thoughts. The fact that expression of thought is being considered within the scope of the fight against terrorism underscores yet another topical and burning issue.
It is fact that to be able to express one’s thoughts is a guarantee for all other freedoms. Being deprived of the freedom of thought is synonymous with being deprived of the most basic human freedoms. In generally accepted terms, freedom of thought is borne out of the combination of three main elements: Freedom of expression, freedom of association and freedom to disseminate one’s thoughts… The lack of one of these makes it impossible to talk about freedom of thought in any country. The said deficiency causes pluralism to be disregarded also. On the other hand, universal law has gone through an evolution whereby it has moved on from the idea of “the state comes first” to “man comes first”.
Whenever there is talk of the freedom of thought and its exercise, they always remind you that even in developed countries freedom of thought is not infinite and unrestricted. According to research done on this issue, “In almost all countries other than Turkey, the restriction brought on the expression of thought is based not on ‘the security of the state’ but on ‘social peace’ and the ‘security of the people’. Therefore, the claim that there are similar legal arrangements in other countries has no purpose other than distorting the issue.”
Läs hela!
Jag läser också hur en palestinsk demonstrant blivit varse Israels exemplariska freds- och demokratiarbete på de ockuperade områdena. Samma öde gick två kurdiska demonstranter till mötes för inte så länge sedan. Taktiken tycks vara densamma. Att ingjuta skräck i människor för att pacificera dem. Men precis som de palestinska protesterna aldrig kommer att dö ut kommer det kurdiska folkets kamp för frihet och självbestämmande aldrig att krossas. Om detta råder det inget tvivel.
torsdag 23 april 2009
En uppgång och ett fall
Han lämnade sin familj för att bygga upp en frihetsrörelse i Bolivia. Han trodde på revolutionen. "Om vi inte gör det nu kommer vi att behöva vänta i femtio år till." Ernesto Guevara tvingas klä ut sig för att lyckas smita in i ett land som styrs av en militärdiktatur. Kameran är följsam men aldrig påträngande. Den stirrar ut i tomma intet och fångar naturens stillsamma tillstånd. Fler bolivianer går med i gerillan, trots att kommunistledarna i städerna bestämt sig för att inte stödja kampen. Lokalbefolkningens ambivalens är ständigt märkbar. Likaså hungern som tär på deras och gerillakämparnas kroppar.
Men så sker det till slut. Che blir tillfångatagen. De tar ett fotografi. Hans ögon är höljda i dunkel. Tittar han in i kameran eller undviker han den med sin blick? Vad som är säkert är att han vet att han snart ska dö. Kanske for tankar runt i hans huvud som han inte kunde yttra? "Me podrán acribillar el cuerpo a balazos, pero nunca matarán mis ideales" ("peppra min kropp med era gevärskulor, men ni kommer aldrig att kunna döda mina ideal"). När han så föll till marken och livet sakta rann ur honom, kvarlämnades det politiska väsen som redan gjort avtryck i Kuba, Angola och i så många människors medvetanden - orörd av rusk och den tidsrymd som förflöt medan hans gömda lik bit för bit vittrade bort.
Nu lever han kvar i populärkulturen. En del av hans liv som frihetskämpe har filmatiserats för människor som fortfarande minns och för de som glömt. Kanske är det på grund av rädslan för en ny 68-våg, eller till följd av en ideologisk reflex mot självinsikt, som mainstreamkritiker känner sig tvungna att nedvärdera filmen och minnet av Che. De vill se monstret. Mördaren. Eller den sanne Ernesto "Che" Guevara. Men av detta återfinns inget i de två spelfilmer om två timmar styck signerade Steven Soderbergh. Kvar finns istället ett vidsträckt och intrikat system av stat och kapital på kollisionskurs med ett övertrampat folk. I dess spår lämnas fattigdom och misär. Är det just detta som smärtar så?
Där Che misslyckades med att väcka ett nationellt medvetande har ursprungsfolken fyrtio år senare gjort det omöjliga. De har enats i en kamp för just den rättvisa som den argentinska läkaren från Rosario drömde om när han landade i Bolivia 1965.
Jag tror det Che ville förmedla var att vi aldrig skulle tillåtas att göras ansvariga för hans och frihetskämparnas handlingar, utan att förtryckarna då som nu måste utmanas. Nu kan man se hans ansikte pryda en mängd olika föremål. Allt medan Che säger: "Avguda mig inte - det finns inga gudar".
Recensionen publicerades i Tidningen Kulturen [tack till Jorge för hjälp med spanskan].
måndag 20 april 2009
Reinfeldt goes Turkey
Direkt från djungeltelegrafen: statsministern Reinfeldt ska besöka Turkiet. Tydligen ska han göra en PR-visit till Kulu där många svenskar har sitt ursprung från. Men något om den senaste tidens valfusk, polisvåld eller politiska repression blir det inget av. Så klart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
